Mycket kan man tycka om skolan och vad den ska syssla med, men få saker är viktigare än att träna eleverna i läsning och skrivning.
Allt eleverna gör i skolan är beroende av att de kan läsa och förstå samt skriva. Detta följer med hela livet. Idag viktigare än någonsin!
Det pratas alldeles för lite om hur vi gör med elever som inte kan hantera dessa förmågor. Hur gör vi för att hjälpa elever framåt i förmågan att läsa, förstå och skriva.
Lärarutbildningen för åk 4-9 på 90-talet fokuserade inte på läsinlärning. Av 4,5 års studier erbjöds endast två timmars kurs i läsinlärning i ämnet svenska. Två timmar!
Fortbildning i läsinlärning dräller det inte av, inte för lärare i de senare åren.
Jag gjorde ett försök att internutbilda mig genom att studera hur man gjorde i de tidigare åren när eleverna lärde sig läsa. Det blev inte riktigt bra eftersom tiderna stämde dåligt överens med vad de gjorde och det jag gjorde. Men det var väldigt lärorikt de korta stunder jag var där. De gör ett otroligt viktigt jobb de lärare som jobbar med de yngsta.
Idag stöter jag dagligen på elever som inte knäckt avkodningskoden eller som inte kan läsa mellan raderna eller som inte får ner orden på pappret eller som får ner orden, men att de hoppar lite hur som helst och blir omöjliga att förstå. Hur hjälper vi dem?
I svenskan på högstadiet jobbar jag väldigt mycket med läsförståelse, att kunna förstå en text på olika nivåer; det som står explicit i texten, det som kräver förmåga att tolka texten och det som kräver förförståelse för att kunna tolkas. Detta är otroligt viktigt och det är avgörande hur detta har bearbetats i de tidigare åren för hur långt eleverna kan komma. Jag jobbar också mycket med att kunna skriva olika sorters texter och förstå skillnaden i språk mellan olika texter.
Dessa två stora områden känner jag att jag behärskar och till och med är riktigt bra på. Mina elever går framåt och de förstår vad jag vill att de ska lära sig, trots att det är abstrakta områden. Min pedagogik är god när det gäller läsförståelse och att skriva olika sorters texter, vilken jag baserar på samtalet. Samtalet i helklass, grupp och individ. Samtal och mängdträning med feedback.
I varje klass träffar jag elever som inte har knäckt koden för hur språket är uppbyggt. De kan ha svårigheter med avkodningen, att de tappar ord eller med att meningsbyggnaden blir knasig. Ofta stämmer inte slutet på meningarna överens med hur de börjar, eller att texterna blir fulla med syftningsfel.
Varför pratas det så lite om HUR vi hjälper dessa elever att bli bättre. Det pratas massor om vilka kompensatoriska hjälpmedel de ska ha för att kunna prestera. Det är också viktigt, men det måste väl vara ännu viktigare att eleven utvecklar ett språk som gör att hon inte behöver dessa hjälpmedel. Knäpptyst om detta!
Jag är svensklärare. Jag har ingen som helst utbildning i hur jag pedagogiskt ska gå till väga. Är inte det konstigt? De metoder jag använder har jag utvecklat själv. De verkar fungera, men jag känner varje gång att jag famlar! Jag behöver verktyg!
Jag hoppas innerligt att dagens lärarutbildning har betydligt mer tid inlagt till läsinlärning, även för ämneslärare, därför att vi behöver verktygen.
En annan gång ska jag berätta om mina pedagogiska metoder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar