Jag har skaffat glasögon!
Många olika modeller finns det och jag har som vanligt svårt att välja.
Kollade synen i lördags eftersom jag tycker att jag har svårt att hitta fokus ibland, inte bara mentalt, haha!
Behöver både då jag kör bil/ser på tv och då jag läser, så alternativen var två brillor eller progressiva. Efter lite funderande kom jag fram till att två par passar nog mig bättre.
Så jag pallrade mig dit och provade. Herregud så svårt, när man aldrig har haft brillor förut. Kunde inte bestämma mig och grabben i butiken tyckte helt tvärt om mot mig. Typiskt! Det slutade med att jag köpte tre par, haha!
Ett par läsbrillor med skarpa svarta bågar.
För avstånd ett par utan bågar med blå skalmar, skitsnygga. Samt ett par pilotbrillor som jag bara inte kunde avstå ifrån.
Ni får se dem då jag fått dem!
måndag 9 juli 2012
fredag 6 juli 2012
Lapphundssnack
Blir glad när folk kommer och vill prata lapphund.
Idag hände det igen. Jag var och lagade bilen och hade Hamalas i skuffen med öppen lucka eftersom det var så varmt. Då hade en kvinna gått förbi och sett henne.
När jag kom ut till bilen började vi prata och det visade sig att hon hade en liten uppfödning av lapphundar. Kan vara bra att veta eftersom Hamalas inte lär leva för evigt. Hon är ju 11,5 år nu.
Det är ju en ras som inte toppar popularitetslistorna, om man säger så! Men den svenska urhunden och därför värd att bevara. Numer är finsk lapphund betydligt vanligare som man ser överallt. Lapphunden har allt vad du kan begära. En tålig och robust hund som passar till det mesta. Med sin smidiga, lätta kropp flyger den fram på agilitybanorna och den är mycket lämplig till spår. Det är en frisk ras (förutom då mitt måndagsexemplar) som går att ta under armen om man skulle behöva, men är tålig som en stor hund. Den har en tydlig på- och avknapp. Vila är vila och arbete är arbete, den ställer om på ett kick. Inget trampande...
En ganska optimal hund.
Idag hände det igen. Jag var och lagade bilen och hade Hamalas i skuffen med öppen lucka eftersom det var så varmt. Då hade en kvinna gått förbi och sett henne.
När jag kom ut till bilen började vi prata och det visade sig att hon hade en liten uppfödning av lapphundar. Kan vara bra att veta eftersom Hamalas inte lär leva för evigt. Hon är ju 11,5 år nu.
Det är ju en ras som inte toppar popularitetslistorna, om man säger så! Men den svenska urhunden och därför värd att bevara. Numer är finsk lapphund betydligt vanligare som man ser överallt. Lapphunden har allt vad du kan begära. En tålig och robust hund som passar till det mesta. Med sin smidiga, lätta kropp flyger den fram på agilitybanorna och den är mycket lämplig till spår. Det är en frisk ras (förutom då mitt måndagsexemplar) som går att ta under armen om man skulle behöva, men är tålig som en stor hund. Den har en tydlig på- och avknapp. Vila är vila och arbete är arbete, den ställer om på ett kick. Inget trampande...
En ganska optimal hund.
onsdag 4 juli 2012
Det ultimata samtalet
Samtalet
Vilket verktyg! Vilken förmåga! Vilken möjlighet!
Tänk om vi inte kunde samtala. Hur skulle världen se ut då?
Jag vill slå ett slag för samtalet i skolan. För att ta sig tid till samtal med elever och vuxna. Vi kan vara aldrig så goda pedagoger med fantastiska metoder, men det som gör skillnad är ändå vår förmåga att samtala med eleven.
Samtal är tudelat. Det består av att få fram ett budskap, att få mottagaren att förstå vad vi vill säga. Men det är lika mycket att sätt att få mottagaren att känna sig så bekväm att den vågar tro på budskapet. Det sättet är talangbaserat. Och de bästa lärarna har denna talang. Här skiljs agnarna från vetet.
De bästa stunderna med eleverna återfinns i det informella samtalet. I soffan, vid lunchen, i förtroende. Det är här relationer skapas, det är här kunskap skapas. Kunskap för läraren om eleven, om hur hon tänker. Kunskap för eleven, om sig själv, om sin kunskap. Kunskap om sin kunskap. Oberoende vad samtalet handlar om.
Sammmmmmtal!
Vilket verktyg! Vilken förmåga! Vilken möjlighet!
Tänk om vi inte kunde samtala. Hur skulle världen se ut då?
Jag vill slå ett slag för samtalet i skolan. För att ta sig tid till samtal med elever och vuxna. Vi kan vara aldrig så goda pedagoger med fantastiska metoder, men det som gör skillnad är ändå vår förmåga att samtala med eleven.
Samtal är tudelat. Det består av att få fram ett budskap, att få mottagaren att förstå vad vi vill säga. Men det är lika mycket att sätt att få mottagaren att känna sig så bekväm att den vågar tro på budskapet. Det sättet är talangbaserat. Och de bästa lärarna har denna talang. Här skiljs agnarna från vetet.
De bästa stunderna med eleverna återfinns i det informella samtalet. I soffan, vid lunchen, i förtroende. Det är här relationer skapas, det är här kunskap skapas. Kunskap för läraren om eleven, om hur hon tänker. Kunskap för eleven, om sig själv, om sin kunskap. Kunskap om sin kunskap. Oberoende vad samtalet handlar om.
Sammmmmmtal!
måndag 2 juli 2012
Tänker på läs- och skrivsvaga elever
Mycket kan man tycka om skolan och vad den ska syssla med, men få saker är viktigare än att träna eleverna i läsning och skrivning.
Allt eleverna gör i skolan är beroende av att de kan läsa och förstå samt skriva. Detta följer med hela livet. Idag viktigare än någonsin!
Det pratas alldeles för lite om hur vi gör med elever som inte kan hantera dessa förmågor. Hur gör vi för att hjälpa elever framåt i förmågan att läsa, förstå och skriva.
Lärarutbildningen för åk 4-9 på 90-talet fokuserade inte på läsinlärning. Av 4,5 års studier erbjöds endast två timmars kurs i läsinlärning i ämnet svenska. Två timmar!
Fortbildning i läsinlärning dräller det inte av, inte för lärare i de senare åren.
Jag gjorde ett försök att internutbilda mig genom att studera hur man gjorde i de tidigare åren när eleverna lärde sig läsa. Det blev inte riktigt bra eftersom tiderna stämde dåligt överens med vad de gjorde och det jag gjorde. Men det var väldigt lärorikt de korta stunder jag var där. De gör ett otroligt viktigt jobb de lärare som jobbar med de yngsta.
Idag stöter jag dagligen på elever som inte knäckt avkodningskoden eller som inte kan läsa mellan raderna eller som inte får ner orden på pappret eller som får ner orden, men att de hoppar lite hur som helst och blir omöjliga att förstå. Hur hjälper vi dem?
I svenskan på högstadiet jobbar jag väldigt mycket med läsförståelse, att kunna förstå en text på olika nivåer; det som står explicit i texten, det som kräver förmåga att tolka texten och det som kräver förförståelse för att kunna tolkas. Detta är otroligt viktigt och det är avgörande hur detta har bearbetats i de tidigare åren för hur långt eleverna kan komma. Jag jobbar också mycket med att kunna skriva olika sorters texter och förstå skillnaden i språk mellan olika texter.
Dessa två stora områden känner jag att jag behärskar och till och med är riktigt bra på. Mina elever går framåt och de förstår vad jag vill att de ska lära sig, trots att det är abstrakta områden. Min pedagogik är god när det gäller läsförståelse och att skriva olika sorters texter, vilken jag baserar på samtalet. Samtalet i helklass, grupp och individ. Samtal och mängdträning med feedback.
I varje klass träffar jag elever som inte har knäckt koden för hur språket är uppbyggt. De kan ha svårigheter med avkodningen, att de tappar ord eller med att meningsbyggnaden blir knasig. Ofta stämmer inte slutet på meningarna överens med hur de börjar, eller att texterna blir fulla med syftningsfel.
Varför pratas det så lite om HUR vi hjälper dessa elever att bli bättre. Det pratas massor om vilka kompensatoriska hjälpmedel de ska ha för att kunna prestera. Det är också viktigt, men det måste väl vara ännu viktigare att eleven utvecklar ett språk som gör att hon inte behöver dessa hjälpmedel. Knäpptyst om detta!
Jag är svensklärare. Jag har ingen som helst utbildning i hur jag pedagogiskt ska gå till väga. Är inte det konstigt? De metoder jag använder har jag utvecklat själv. De verkar fungera, men jag känner varje gång att jag famlar! Jag behöver verktyg!
Jag hoppas innerligt att dagens lärarutbildning har betydligt mer tid inlagt till läsinlärning, även för ämneslärare, därför att vi behöver verktygen.
En annan gång ska jag berätta om mina pedagogiska metoder.
Allt eleverna gör i skolan är beroende av att de kan läsa och förstå samt skriva. Detta följer med hela livet. Idag viktigare än någonsin!
Det pratas alldeles för lite om hur vi gör med elever som inte kan hantera dessa förmågor. Hur gör vi för att hjälpa elever framåt i förmågan att läsa, förstå och skriva.
Lärarutbildningen för åk 4-9 på 90-talet fokuserade inte på läsinlärning. Av 4,5 års studier erbjöds endast två timmars kurs i läsinlärning i ämnet svenska. Två timmar!
Fortbildning i läsinlärning dräller det inte av, inte för lärare i de senare åren.
Jag gjorde ett försök att internutbilda mig genom att studera hur man gjorde i de tidigare åren när eleverna lärde sig läsa. Det blev inte riktigt bra eftersom tiderna stämde dåligt överens med vad de gjorde och det jag gjorde. Men det var väldigt lärorikt de korta stunder jag var där. De gör ett otroligt viktigt jobb de lärare som jobbar med de yngsta.
Idag stöter jag dagligen på elever som inte knäckt avkodningskoden eller som inte kan läsa mellan raderna eller som inte får ner orden på pappret eller som får ner orden, men att de hoppar lite hur som helst och blir omöjliga att förstå. Hur hjälper vi dem?
I svenskan på högstadiet jobbar jag väldigt mycket med läsförståelse, att kunna förstå en text på olika nivåer; det som står explicit i texten, det som kräver förmåga att tolka texten och det som kräver förförståelse för att kunna tolkas. Detta är otroligt viktigt och det är avgörande hur detta har bearbetats i de tidigare åren för hur långt eleverna kan komma. Jag jobbar också mycket med att kunna skriva olika sorters texter och förstå skillnaden i språk mellan olika texter.
Dessa två stora områden känner jag att jag behärskar och till och med är riktigt bra på. Mina elever går framåt och de förstår vad jag vill att de ska lära sig, trots att det är abstrakta områden. Min pedagogik är god när det gäller läsförståelse och att skriva olika sorters texter, vilken jag baserar på samtalet. Samtalet i helklass, grupp och individ. Samtal och mängdträning med feedback.
I varje klass träffar jag elever som inte har knäckt koden för hur språket är uppbyggt. De kan ha svårigheter med avkodningen, att de tappar ord eller med att meningsbyggnaden blir knasig. Ofta stämmer inte slutet på meningarna överens med hur de börjar, eller att texterna blir fulla med syftningsfel.
Varför pratas det så lite om HUR vi hjälper dessa elever att bli bättre. Det pratas massor om vilka kompensatoriska hjälpmedel de ska ha för att kunna prestera. Det är också viktigt, men det måste väl vara ännu viktigare att eleven utvecklar ett språk som gör att hon inte behöver dessa hjälpmedel. Knäpptyst om detta!
Jag är svensklärare. Jag har ingen som helst utbildning i hur jag pedagogiskt ska gå till väga. Är inte det konstigt? De metoder jag använder har jag utvecklat själv. De verkar fungera, men jag känner varje gång att jag famlar! Jag behöver verktyg!
Jag hoppas innerligt att dagens lärarutbildning har betydligt mer tid inlagt till läsinlärning, även för ämneslärare, därför att vi behöver verktygen.
En annan gång ska jag berätta om mina pedagogiska metoder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)