Min stora tjej!

Min stora duktiga tjej tar tåget till Stockholm. Hon ska hämta ut sitt visum på Amerikanska ambassaden. Tar tåget och får vänta på stationen i liten småstad. Mitt i natten. Lilla tjejen. Nej. Stora tjejen.

Snart far hon. Till stora landet i väster.

Hur ska den lilla mamman klara sig?

Bodil Malmsten...

...vilken stjärna!

"Jag var arg, arg på det mesta!"
"Jag har aldrig haft någon grupptillhörighet, jag är min egen grupp!"
"Jag gillar snö!"
"Jag tuggar fradga när personer i kassakön inte stressar!"
"Jag vill inte dö, bara försvinna ett tag!"

Påminner om en person VÄLDIGT nära mig...

Skidhaveri

Så var vi där igen då. Skidhaveri!

För två veckor sedan sprack bindningen på bästa skidorna, men tack vare goa farbröder på Intersport kunde bindningen reklameras.

Igår lossnade tån på pjäxan, alltså den del som skidan sitter ihop med. Så stod jag där igen med en skida på foten och den andra bakom mig i spåret...

Ny reklamation och tillgodokvitto. Finns inte pjäxor i min storlek i hela Sweden!!

Det får bli silvertejp på mina gamla dojjor resten av säsongen. Trist!

I morgon börjar i alla fall Ungdoms SM. Det blir kul! Hoppas det inte blir för kallt.

Den fördunklade hjärnan

Ibland är en tanke så klar, när den kommer. Man vet exakt hur man menar och det är självklart hur man ska göra. Sedan undrar man hur man tänkte...
Det går ibland bara någon sekund mellan klarheten och dunklet.

Varför är det så?

Roligare är att tänka på mina kamrater som jag haft äran att spendera helgen med.

Puss på er, mina goa träningslägersflickor!

Hatkärlek

Att inför sina jämlikar lära ut och låta trovärdig. Myndig. Låta tänka fast tiden gnager hål i planering. Låtsas oberörd av utan-på-nerver som kittlar. Granskande blickar, tankar, kroppsspråk.

I morgon tror de nog att jag har något att tillföra. Nya läroplanen ska implementeras och jag har fått förtroendet. I-m-p-l-e-m-e-n-t-e-r-a-s. Inplanteras. Impotentiseras - så den inte står ut. Så mycket.

Jag älskar och jag hatar. Att inför mina jämlikar lära ut och låta trovärdig. Min lilla stund i rampljuset, allt ljus på mig. Min lilla stund i glaskupan, alla ser när jag vill gå iväg, men inte kan.

Fast jag är förberedd, det kommer gå bra. Det gör det ju nästan jämt, faktiskt. Det är kul och mina jämlikar är snälla. Jag måste bara tänka på att låta tänka, låta sjunka, låta landa.

Seg i huvudet - dum i huvudet

Var på fest igår - sötaste Gräftåvallspolaren fyllde 40!
Det blev en toppenlyckad fest med full fart hela kvällen. Roliga inslag av gästerna och ett skönt band som ramade in hela tillställningen. Prinsessan själv var bara till sin fördel, som vanligt.

Jag, däremot, var allt annat än kul!
Är så himla trött, så jag orkade inte ens prata med folk. Ibland blir jag bara rädd för mig själv! Borde bädda under en sten, tugga på mossan och gulla med gråsuggorna!

Jag vet att jag har på tok för mycket att göra just nu med plugg, ny arbetsgivare, implementeringsarbete, massor av elevtexter att läsa, kommentera och bedöma, träning, skidklubbsarbete, rut-sysslor, dåligt samvete för hund och man och barn... Det är för mycket nu! Har en deadline nästa måndag som jag faktiskt tagit tag i idag, som jag gjort hälften av. Dessutom har jag bedömt ett gäng texter, gjort ett bildspel till studiedag på onsdag och översatt recept till franska.

Men jag valde bort att träna och att gå långpromenad med hunden! Vilket jag vet att jag får energi av! Hur fanken ska man prioritera? Jag känner mig ju ganska nöjd med allt jag hunnit också.

Nåja, jag är skittrött både fysiskt och på mig själv. Vet inte riktigt vad jag behöver eller vad jag vill... Jag vill ha mycket att göra, men jag vill inte bli trött! Det var väl en enkel ekvation.

Tänk om den där rastlösa, otåliga myran i blodomloppet kunde sluta kuta omkring därinne!!

Förundras över måsten och vilja!

Har mycket att göra just nu. Har lyckats pricka in ett flertal tidskrävande punkter just nu. Många tankar ska tänkas, en hel del reflektioner göras, serva vissa funktioner, utnyttja att kroppen vill aktiveras.

De flesta aktiviteter i mitt liv är väldigt roliga, men inte alla.

Det är inte konstigt.

Bizarrt är däremot hur kroppen svarar mot de olika motstånden. Allt som ska göras föder ju ändå ett visst motstånd. Det är här det blir intressant.

Tre stora aktiviteter har stått på agendan ikväll:
1) Läsa elevtexter, ge respons och göra bedömning
2) Läsa nättexter om webbdesign
3) Skapa skoj för en god vän som fyller år

De två första aktiviteterna skapade gäsp och suck och jobbigt och kolla-när-högen-är-slut eller hur-många-sidor-det-är-kvar. Jättesövande!
Men den sista aktiviteten skapade bara energi, även fast det var en massa klickande i photoshop som borde vara jääättesövande. Men istället, helt plötsligt, jättepigg!

Varför är det så? Det borde ju vara så att de tråkiga aktiviteterna skapade energi så att man kunde ta sig igenom dem. Explanation, please!