Impad av mig själv - moi-même!

Har bevistat den där skidträningen som jag envisas med att gå på. ÖSK motion.
Alltså, varje tisdag uttrycker kroppen att den inte vill, den försöker övertala viljan att de inte ska gå dit. Kroppen och viljan.
Viljan trycker ändå bort kroppens påtryckningar och lyckas oftast.

Därmed snör jag på mig pjäxorna varje tisdag och deltar efter bästa förmåga i längdskidträning.

Hög höft och tänk på tyngdöverföringen. Tunga armar. Hej å hå!

Det är många känslor inblandade varje gång. Oftast skräck! Eftersom jag behöver vara uppvärmd för att fixa uppvärmningen. Idag hände samma sak, jag var helt slut efter uppvärmningen! Frånåkt.
Andra känslor som dyker upp är sorg. Jag blir så ledsen att jag inte är lika blixtrande som de där 30-åriga tupparna som kör intervaller sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Och avundsjuk att jag inte kan staka lika kraftfullt som dem.

Att jag är en klen liten tant som fyller 45 i år hör liksom inte hit. Kan de, kan väl jag, eller?

Idag körde vi fart i kuperad terräng. Sjuuuukt jobbigt och jag orkade tre varv. Sen gjorde jag en praktvurpa i värsta utförsbacken och blev skitskraj. Där kom den lilla tanten fram. Då gjorde jag två sunkvarv till och tyckte väldigt synd om mig själv.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag ändå är både imponerad och stolt över mig själv att jag över huvud taget går dit. Att jag törs. Att jag kan stå ut med att jag är sist och efter och långsam och har urusel teknik. Jag går dit med högt buret huvud och hem med ännu högre. Och jag kommer gå dit nästa tisdag också.

Leve tanten!